Filmbranchen
I slutet av 2007 kontaktade Pernilla August mig och frågade om jag vill vara med och skriva manus. Jag blev naturligtvis väldigt glad men också fundersam i fråga om mina kunskaper var tillräckliga och om jag var beredd att ge mig in i filmbranschen. Att jag är en skrivare visste ju Pernilla som läst saker jag skrivit förr. Bland annat ett självbiografiskt manus "Inte som du"som efter många vändor blev liggande. Mina första möten med branschen var just med det manuset. Det var mitt första försök och det ledde till att dåvarande filmkonsulenten Niklas Rådström satsade utvecklingspengar på mitt manus. Jag arbetade under en period med Lisa Ohlin som bollplank och slutligen blev manuset liggande på SVT för att till sist hamna i byrålådan. Jag som arbetat mest i musikbranschen fick möta ännu en väldigt tuff och märklig bransch. En där rätt kontakter och kanaler är nödvändiga för att ta sig fram.
Respekten för en författares verk
När Pernilla hörde av sig hade det hunnit gå fem år och jag beslutade mig för att göra ett försök. Min största oro var att vi skulle skriva utifrån Susanna Alakoskis Augustprisade bok och barndomsskildring "Svinalängorna". Jag känner den största respekt för en annans verk och ville verkligen inte att vi skulle göra våld på hennes historia eller tillskriva den något som hon inte kunde ta till sig.
Ganska tidigt kände vi att det var nödvändigt att arbeta fram en ramhistoria och vi jobbade med idén om att den vuxna Leena skulle bli tvungen att möta sin barndom och göra upp med den.
Möte med Susanna Alakoski
På ett tidigt stadium initierade jag därför en kontakt med Susanna. Jag, Pernilla och Susanna sågs över en kaffe och vi mötte en oerhört generös person som gav oss vårt fulla förtroende att ge oss på nutidsramen som vi ville. Vi träffade Susanna ytterligare en gång och bollade också idéer på mail med henne. Det kändes viktigt att kunna ta emot alla hennes synpunkter, helt prestigelöst, för att göra det bästa möjliga av manuset och den kommande filmen.
Samarbete med Pernilla
Eftersom jag och Pernilla känt varandra sedan tonåren kunde vi arbeta väldigt nära varandra. Den första tiden sågs vi i hennes systers ateljé och jag satt vid tangent bordet och Pernilla vankade av och an i rummet, prövade scener, vi diskuterade och snart var hela ateljén tapetserad med post-it lappar i olika färger. Det var väldigt kreativt, men också väldigt tufft. Jag fick alltid med mig uppgifter hem att skriva tills nästa möte.
Så småningom övergick vi till att jag skrev, Pernilla läste, kommenterade och så diskuterade vi. Sedan skrev jag vidare. Ibland åkte vi ut till Pernillas ställe i skärgården där vi isolerade oss och arbetade intensivt i några dagar. Pernilla, som är en skicklig kocka, stod i köket och tillredde de mest underbara måltider och jag skrev så axlarna värkte och blicken blev suddig. Pauserna över god mat var suveräna. Mycket skratt blev det och vi har slaktat många karaktärer och mördat många älsklingar på vägen. Till slut blev bara det viktiga kvar. Historien om Leena, barndomen hon vänt ryggen och mötet med den mamma som svek henne då och vars liv håller på att slockna. Det blev ingen lätt film. Kanske skulle det fått plats mer humor. Jag vet inte. Men den är ett ärligt försök att berätta om hur fruktansvärt svårt det är att vara barn till missbrukande föräldrar och hur svårt det är att läka. Slutmanus skrev jag i Finland, i Sjundeå och det kändes bra att avsluta manusarbetet där. I det land som familjen Moilanen i boken lämnar för att försöka skapa ett nytt i Sverige. I början av september 2010 fanns ett mail i inkorgen från Susanna Alakoski. Hon hade sett filmen och gillade den. Puh. Nu är jag nöjd tänkte jag. Att den sedan vann publikens pris i Venedigs filmfestival är stor lycka. För jag hoppas att det också blir en film som folk går och ser. En som får människor att tänka till, att känna med barn som far illa och förhoppningsvis agera på något sätt.
Producenter Heppfilm/Drakfilm i samarbete med både svenska, finska och danska filminstitutet.